”Det är strävan att ligga så nära en sanning som möjligt som skiljer
journalistik från fiktion.”
Det skriver
Gunnar Nygren i sin bok Yrke på glid – om
journalistrollens de-professionalisering. Jag håller med. En journalist bör
sträva efter att beskriva sanningen så gott det går för att kunna kalla sitt
alster journalistik.
Sanning med modifikation
Därmed inte sagt
att en sann historia inte kan presenteras i en annan, mindre sann, form. Jag
tror att en viktig berättelse, om till exempel kvinnomisshandel (som i fallet
med Liza Marklunds bok Gömda), kan ha
lättare att nå den stora publiken om den berättas som en spännande roman. För
att framställa historier på detta vis är det nödvändigt att ibland avvika från
det faktiska. Dels för att ingen, inte ens de inblandade själva, kan minnas
exakt vad som sagts eller gjorts i varje givet ögonblick. Dels för att det
ibland, av olika skäl, kan vara på sin plats att ändra berättelsen. Skälen kan
vara dramaturgiska, man ändrar för att få till en bra och förståelig historia
utan sidospår. Liza Marklund uppger även att hon ändrade så mycket i Gömda-berättelsen för att inte avslöja
de inblandades identitet. I en artikel på Newsmill (http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/11/fakta-och-logner-om-gomda-och-asyl) förklarar hon att hon valt att publicera en
dokumentärroman för att inte vara bunden till journalismens krav på
objektivitet. Hon ville berätta historien bara ur den misshandlade kvinnans
perspektiv.
Jag har inget
emot denna typ av framställning utan tycker som sagt att den kan ha en funktion
för att informera bredare skikt om en viss företeelse. Dock tycker jag det är
viktigt att denna typ av litteratur inte presenteras som sann eller
journalistisk. Det var det som var felet med Gömda. Undertiteln ”En sann historia” ledde läsarna att tro att
allt var sant, att det var en journalistisk berättelse enbart byggd på fakta. Liza
Marklund själv verkar förstå – nu i efterhand – att de borde ha skrivit att
boken byggde på en sann historia, inte att det var en sann
historia. Hon nämner inget om att beteckningen ”en sann historia” gör det hela
mer spännande och troligen ökar försäljningssiffrorna...
Journalistik i bokform
Om en bok gör
anspråk på att vara journalistisk så tycker jag att den bör följa samma
sanningskrav som en nyhetsartikel eller ett reportage. Det anser jag att Björn
Elmbrants bok Dansen kring guldkalven –
Så förändrades Sverige av börsbubblan gör.
Boken berättar
historien om IT-börsbubblan som blåstes upp på slutet av 1990-talet och sprack
år 2000. Den beskriver bakomliggande orsaker, personer och yrkesgrupper som bär
en del av ansvaret och hur och vem bubblan drabbade. Läsaren får även inblickar
i livet på de IT-företag som hypades på börsen. Varje kapitel är som ett
fristående reportage, med en avslutning som knyter an till början på nästa
kapitel.
Om jag skulle
välja en beteckning för denna bok och valet stod mellan journalistisk
litteratur och litterär journalistik skulle jag valt det senare. Men min egen
definition av boken är välskriven journalistik. Och lättillgänglig. Jag som har
mycket begränsade kunskaper i ekonomi förstår de komplexa skeenden och sammanhang
som beskrivs. Den lättsamma och litterära stilen bidrog till att jag fann boken
intressant trots att jag inte egentligen är intresserad av ämnet.
Just detta, att
ett svårbegripligt ämne presenteras i lättillgängligt format, är fördelen med
denna typ av litteratur. Den ger människor som saknar fackkunskaper möjlighet
att närma sig ämnet. Jag skulle varken ha köpt eller läst eller förstått en
fackbok om en ekonomisk kris, men klädd i Björn Elmbrants språkdräkt kan jag
både förstå och uppskatta berättelsen.
Boken är
journalistiskt bra med blandade källor (listade i slutet av boken), intervjuer,
citat från artiklar, böcker, föredrag och rapporter. Informationen som presenteras
verkar vara väl underbyggd.
Ibland får jag
dock intrycket att det är för svart och vitt. De som då hade makten över
allmänhetens handlande på aktiemarknaden
(börsmäklare, analytiker, ekonomijournalister, politiker osv) framställs
som manipulerande och intressestyrda eller i bästa fall bara dumma. Var det så
enkelt att se tecknen som Björn Elmbrant framställer det här?
Jag tror alltså att
boken uppfyller sanningskraven som finns på en journalistisk text, men jag tror
inte att den beskriver hela sanningen. Även om den innehåller röster från två
sidor (till exempel både från de som såg att börsen var övervärderad och de som
inte gjorde det) så upplever jag inte boken som opartisk.
Detta kan vara en
nackdel med detta sätt att presentera fakta. Att boken redovisar journalistiskt
underbyggda resonemang och fakta gör att den upplevs som sann. Men när den,
gömt mellan raderna i hela boken och mer öppet i efterordet, blir partisk och
redogör för författarens åsikter så kan läsaren ledas att tolka även dessa
åsikter som sanning. Det riskerar att bli en slags hjärntvätt light.
Vid sidan av
sanningskravet anser jag att en journalistik bok även bör mätas mot samma
etiska måttstock som andra journalistiska publiceringar. I detta avseende
gjorde Dansen kring guldkalven mig
besviken på två punkter. Den första har att göra med den bristande objektiviteten. Författaren låter inte de personer som kritiseras få bemöta kritiken vilket bör göras enligt pressens trettonde spelregel. När Björn Elmbrant skriver att en av IT-företagarna
senare blev gayporrfilmskådespelare, får jag för mig att han bryter mot den tionde spelregeln. Enligt den bör inte personers sexuella läggning
framhävas om det saknar betydelse. Här tycker jag inte det är relevant att det
var just gayporr han gjorde.
Den nygamla journalistiken
Dansen kring guldkalven är ändå sammanfattningsvis ett bra exempel på
journalistik i bokform. Kan den även klassa in i genren New Journalism, berättartekniken
som Tom Wolfe presenterade år 1973 i sin antologi The New Journalism?
I en essä i DN (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du)
sammanfattar Anders
Sundelin de metoder som enligt Tom Wolf var kännetecknande för denna nya
journalistik:
”Reportrarna använde sig av en scen-för-scen-teknik,
ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med
vardagens detaljer såsom kläder, möbler, maträtter, färger, människors
utseende, smak, minspel, gester, vanor. Som andra reportrar betraktade de
händelser och människor från en tredje persons utgångspunkt, den allvetande
berättarens, men kunde växla perspektiv: plötsligt betraktades scenen genom
ögonen på någon av de inblandade.”
I Björn Elmbrants
bok kan vi finna exempel som påminner om dessa berättartekniker. Många scener
känns som filmsnuttar. Ofta återfinns dessa i början av kapitlen. Till exempel inleds
kapitel fyra så här:
”Sorlet tystnade,
besticken lades ned.
Det var frackmiddag
på tankesmedjan American Enterprise Institute en decemberkväll 1996.
Riksbankschefen
Alan Greenspan var inbjuden, skulle ta emot ett pris och hålla tal.
Alla tittade på
Greenspan. Han är liten och tunnhårig, har stora glasögon och rynkad panna med
dramatiskt krökta svarta ögonbryn. Greenspan utstrålar skepsis och en smula
sorgsenhet, typ Woody Allen.”
I detta exempel
finns också utseende och ansiktsuttryck beskrivna. Även andra av Tom Wolfs New
Journalism-metoder används. Möbler och färger finns på flera ställen och hjälper
till att skapa bilder även i mer seriösa berättarsammanhang:
”Skattemyndigheterna
tvingade honom att sälja lyxvåningen på Östermalm, en etta på 180 kvadratmeter
med en chokladfärgad och en vaniljfärgad porslinslabrador i entrén.”
Dialoger finns
återgivna här och där, även om det är vanligare med enstaka citat följda av
författarens kommentarer. Perspektivväxlingar går att finna (till exempel i
historien om Svante anställd på företaget Spray) men är inget utmärkande drag i
Björn Elmbrants text.
Good journalism?
Utifrån Dansen från guldkalven och framför allt
utifrån andra texter som mer officiellt blivit klassade som New Journalism kan
jag konstatera att detta är en genre som jag uppskattar. Jan Gradvall citerar i sin artikel (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55) Marc Weingarten som definierat New Journalism som ”journalism
that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. En berättarteknik som i litterära ordalag och med
oväntade perspektiv presenterar sanningen. För mig kan en läsupplevelse inte
bli bättre.
