Blogg C: När blir journalistik fiktion?

”Det är strävan att ligga så nära en sanning som möjligt som skiljer journalistik från fiktion.”

Det skriver Gunnar Nygren i sin bok Yrke på glid – om journalistrollens de-professionalisering. Jag håller med. En journalist bör sträva efter att beskriva sanningen så gott det går för att kunna kalla sitt alster journalistik.

Sanning med modifikation

Därmed inte sagt att en sann historia inte kan presenteras i en annan, mindre sann, form. Jag tror att en viktig berättelse, om till exempel kvinnomisshandel (som i fallet med Liza Marklunds bok Gömda), kan ha lättare att nå den stora publiken om den berättas som en spännande roman. För att framställa historier på detta vis är det nödvändigt att ibland avvika från det faktiska. Dels för att ingen, inte ens de inblandade själva, kan minnas exakt vad som sagts eller gjorts i varje givet ögonblick. Dels för att det ibland, av olika skäl, kan vara på sin plats att ändra berättelsen. Skälen kan vara dramaturgiska, man ändrar för att få till en bra och förståelig historia utan sidospår. Liza Marklund uppger även att hon ändrade så mycket i Gömda-berättelsen för att inte avslöja de inblandades identitet. I en artikel på Newsmill (http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/11/fakta-och-logner-om-gomda-och-asyl) förklarar hon att hon valt att publicera en dokumentärroman för att inte vara bunden till journalismens krav på objektivitet. Hon ville berätta historien bara ur den misshandlade kvinnans perspektiv.

Jag har inget emot denna typ av framställning utan tycker som sagt att den kan ha en funktion för att informera bredare skikt om en viss företeelse. Dock tycker jag det är viktigt att denna typ av litteratur inte presenteras som sann eller journalistisk. Det var det som var felet med Gömda. Undertiteln ”En sann historia” ledde läsarna att tro att allt var sant, att det var en journalistisk berättelse enbart byggd på fakta. Liza Marklund själv verkar förstå – nu i efterhand – att de borde ha skrivit att boken byggde på en sann historia, inte att det var en sann historia. Hon nämner inget om att beteckningen ”en sann historia” gör det hela mer spännande och troligen ökar försäljningssiffrorna...

Journalistik i bokform

Om en bok gör anspråk på att vara journalistisk så tycker jag att den bör följa samma sanningskrav som en nyhetsartikel eller ett reportage. Det anser jag att Björn Elmbrants bok Dansen kring guldkalven – Så förändrades Sverige av börsbubblan gör.

Boken berättar historien om IT-börsbubblan som blåstes upp på slutet av 1990-talet och sprack år 2000. Den beskriver bakomliggande orsaker, personer och yrkesgrupper som bär en del av ansvaret och hur och vem bubblan drabbade. Läsaren får även inblickar i livet på de IT-företag som hypades på börsen. Varje kapitel är som ett fristående reportage, med en avslutning som knyter an till början på nästa kapitel.

Om jag skulle välja en beteckning för denna bok och valet stod mellan journalistisk litteratur och litterär journalistik skulle jag valt det senare. Men min egen definition av boken är välskriven journalistik. Och lättillgänglig. Jag som har mycket begränsade kunskaper i ekonomi förstår de komplexa skeenden och sammanhang som beskrivs. Den lättsamma och litterära stilen bidrog till att jag fann boken intressant trots att jag inte egentligen är intresserad av ämnet.

Just detta, att ett svårbegripligt ämne presenteras i lättillgängligt format, är fördelen med denna typ av litteratur. Den ger människor som saknar fackkunskaper möjlighet att närma sig ämnet. Jag skulle varken ha köpt eller läst eller förstått en fackbok om en ekonomisk kris, men klädd i Björn Elmbrants språkdräkt kan jag både förstå och uppskatta berättelsen.

Boken är journalistiskt bra med blandade källor (listade i slutet av boken), intervjuer, citat från artiklar, böcker, föredrag och rapporter. Informationen som presenteras verkar vara väl underbyggd.

Ibland får jag dock intrycket att det är för svart och vitt. De som då hade makten över allmänhetens handlande på aktiemarknaden  (börsmäklare, analytiker, ekonomijournalister, politiker osv) framställs som manipulerande och intressestyrda eller i bästa fall bara dumma. Var det så enkelt att se tecknen som Björn Elmbrant framställer det här?

Jag tror alltså att boken uppfyller sanningskraven som finns på en journalistisk text, men jag tror inte att den beskriver hela sanningen. Även om den innehåller röster från två sidor (till exempel både från de som såg att börsen var övervärderad och de som inte gjorde det) så upplever jag inte boken som opartisk.

Detta kan vara en nackdel med detta sätt att presentera fakta. Att boken redovisar journalistiskt underbyggda resonemang och fakta gör att den upplevs som sann. Men när den, gömt mellan raderna i hela boken och mer öppet i efterordet, blir partisk och redogör för författarens åsikter så kan läsaren ledas att tolka även dessa åsikter som sanning. Det riskerar att bli en slags hjärntvätt light.

Vid sidan av sanningskravet anser jag att en journalistik bok även bör mätas mot samma etiska måttstock som andra journalistiska publiceringar. I detta avseende gjorde Dansen kring guldkalven mig besviken på två punkter. Den första har att göra med den bristande objektiviteten. Författaren låter inte de personer som kritiseras få bemöta kritiken vilket bör göras enligt pressens trettonde spelregel. När Björn Elmbrant skriver att en av IT-företagarna senare blev gayporrfilmskådespelare, får jag för mig att han bryter mot den tionde spelregeln. Enligt den bör inte personers sexuella läggning framhävas om det saknar betydelse. Här tycker jag inte det är relevant att det var just gayporr han gjorde.

Den nygamla journalistiken

Dansen kring guldkalven är ändå sammanfattningsvis ett bra exempel på journalistik i bokform. Kan den även klassa in i genren New Journalism, berättartekniken som Tom Wolfe presenterade år 1973 i sin antologi The New Journalism?

I en essä i DN (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du) sammanfattar Anders Sundelin de metoder som enligt Tom Wolf var kännetecknande för denna nya journalistik:

”Reportrarna använde sig av en scen-för-scen-teknik, ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer såsom kläder, möbler, maträtter, färger, människors utseende, smak, minspel, gester, vanor. Som andra reportrar betraktade de händelser och människor från en tredje persons utgångspunkt, den allvetande berättarens, men kunde växla perspektiv: plötsligt betraktades scenen genom ögonen på någon av de inblandade.”

I Björn Elmbrants bok kan vi finna exempel som påminner om dessa berättartekniker. Många scener känns som filmsnuttar. Ofta återfinns dessa i början av kapitlen. Till exempel inleds kapitel fyra så här: 

”Sorlet tystnade, besticken lades ned.

Det var frackmiddag på tankesmedjan American Enterprise Institute en decemberkväll 1996.

Riksbankschefen Alan Greenspan var inbjuden, skulle ta emot ett pris och hålla tal.

Alla tittade på Greenspan. Han är liten och tunnhårig, har stora glasögon och rynkad panna med dramatiskt krökta svarta ögonbryn. Greenspan utstrålar skepsis och en smula sorgsenhet, typ Woody Allen.”

I detta exempel finns också utseende och ansiktsuttryck beskrivna. Även andra av Tom Wolfs New Journalism-metoder används. Möbler och färger finns på flera ställen och hjälper till att skapa bilder även i mer seriösa berättarsammanhang: 

”Skattemyndigheterna tvingade honom att sälja lyxvåningen på Östermalm, en etta på 180 kvadratmeter med en chokladfärgad och en vaniljfärgad porslinslabrador i entrén.”

Dialoger finns återgivna här och där, även om det är vanligare med enstaka citat följda av författarens kommentarer. Perspektivväxlingar går att finna (till exempel i historien om Svante anställd på företaget Spray) men är inget utmärkande drag i Björn Elmbrants text.

Good journalism?

Utifrån Dansen från guldkalven och framför allt utifrån andra texter som mer officiellt blivit klassade som New Journalism kan jag konstatera att detta är en genre som jag uppskattar. Jan Gradvall citerar i sin artikel (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55) Marc Weingarten som definierat New Journalism som ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. En berättarteknik som i litterära ordalag och med oväntade perspektiv presenterar sanningen. För mig kan en läsupplevelse inte bli bättre.