Blogg B: Etik i medierna

Pressetik är ett delikat ämne. Hur kan tryckfriheten och yttrandefriheten avvägas mot den enskildes rätt att inte hamna i dålig dager på grund av det som skrivs om honom eller henne? Vilken är den information som är så viktig att det är värt att riskera att någon tar illa upp? Vad är det exakt som kan anses kränkande för den enskilde?

Är det som är pressetiskt här pressetiskt där?

Svenska medier har ett rättesnöre i häftet ”Spelregler för press tv radio”. Trots detta är de pressetiska frågorna mycket svåra och har inga självklara svar. Om jag hade ställt mina tre frågor om pressetik till tio svenska ansvariga utgivare skulle jag kunna få trettio olika svar. Men vissa värderingar skulle nog vara gemensamma för alla. Detta beror på att dessa utgivare alla verkar i Sverige och därmed har liknande ”moraliska utgångspunkter” som Anders R Olsson kallar det.

Jag tror därför att utgivarna i ett land med andra lagar, annan historia och annan kultur skulle svara annorlunda. De skulle också ha vissa gemensamma värderingar, men skulle kanske inte dela dem med de svenska utgivarna.

Den jämförelse jag som bor i Italien kan göra är den mellan Italien och Sverige.

Ska vi kunna läsa namnen på misstänkta i tidningen?

I Sverige är man i allmänhet försiktig med att publicera namn och bild på till exempel någon som är misstänkt för ett brott. Detta är även den hållning som pressens spelregler rekommenderar.

I Italien brukar tidningarna publicera namnen på de misstänkta direkt. Är personen i fråga dessutom misstänkt för ett spektakulärt mord tenderar tidningar och nyhetssändningar att använda för- och efternamn någon dag för att sedan gå över till att benämna den misstänkte eller misstänkta med förnamn. Ett extremt fall av denna tendens är fallet med ”zio Michele”, ”morbror Michele”. Han var först misstänkt för mordet av en femtonårig släkting. Nu är han inte längre misstänkt för mordet, men hela Italien ”känner” morbror Michele. Nyligen mördades ett äldre par brutalt i Lignano i Italien. När en kvinna häktades och erkände publicerades namn och bild på henne och hennes mordmisstänkte bror som varken gripits eller erkänt. Dagen efter var hon redan ”Lisandra” för hela italienska folket tack vare tidningarnas rubriker.

Jag känner mig i dessa fall närmare den svenska hållningen. Jag tycker inte att namnen bör publiceras förrän en dom har fallit. Jag håller alltså inte med medieforskaren Stig Hadenius som anser att svenska medier borde bli mindre strikta med namnpublicering. Riskerna med att hänga ut oskyldiga är för stora, både för dem och för deras anhöriga. Och det är varken journalisterna eller folket som ska döma och straffa brottslingar.

I fallet med mordet på Daniel Nordström är det inte namnpubliceringsfrågan utan frågan om religiös tillhörighet som diskuteras. I pressens spelregler finns en paragraf som berör detta: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Om jag vore ansvarig utgivare så skulle jag nog ha valt att följa den linje som Kvällsposten i programmet Medierna säger sig ha följt. Jag skulle skriva att en av de misstänkta hade en blogg med extrema åsikter i moralfrågor. Jag skulle ha valt att nämna detta för att det skulle kunna vara en viktig del av fallet. Alla medier verkar ha valt att berätta att det var en homosexuell man som mördades, och de har alltså tolkat att den sexuella läggningen har ”betydelse i sammanhanget” och kanske underförstått att det skulle kunna vara ett hatbrott. På samma vis skulle en av de misstänktas extrema åsikter kunna ha betydelse. Jag skulle alltså därför valt att nämna det, utan att specificera den misstänkte mannens religionstillhörighet och utan att citera från bloggen.

Kan yttrandefriheten samsas med respekten för andra religioner?

Ett pressetisk fråga som blivit aktuell på sistone är den huruvida det är rätt att ironisera över religion på ett sätt som gör att människor tar illa upp. Det som gör att debatten blossat upp igen är den Muhammedfilm som laddats upp på Youtube. Men eftersom jag här diskuterar pressetik är det mer relevant att ta upp de publiceringar av liknande slag som gjorts i tidningar. Till exempel publicerade nyligen den franska satirtidningen Charlie Hebdo fler Muhammedkarikatyrer. Och som många säkert minns publicerade Nerikes Allehanda år 2007 rondellhunden tecknad av Lars Vilks. Många muslimer känner sig kränkta och provocerade av dessa publicistiska val.

Det är intressant att även i detta fall fortsätta jämförelsen mellan Sverige och Italien och titta på hur diskussionerna kring dessa karikatyrer gått i de båda länderna.

Det verkar som diskussionen generellt, i båda länderna, gällt yttrandefrihet kontra respekt för en religion eller mer allmänt respekt för något som är heligt för någon. Både i Sverige och Italien finns det artiklar där journalister tar ställning både för och emot publicering av karikatyrer av detta slag.

Men jag tycker mig se en tendens i det svenska samhället i stort att sätta yttrandefriheten ett snäpp högre. I en artikel av Magnus Bredelius (http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/12/att-kr-nka-m-nniskors-tro-r-inhumant) finns en mening som jag tycker kan få symbolisera det svenska synsättet (återigen,” i stort”, inte varje enskild människas åsikt): ”Vi anser generellt - om än implicit - att yttrandefrihet är viktigare än varje människas rätt till okränkbarhet.”

Här i Italien däremot verkar det vara respekten för religioner och dess utövare som ”vinner” med marginell majoritet över yttrandefriheten. Till exempel har utrikesministern Giulio Terzi för några dagar sedan uttalat sig offentligt mot alla former av religiös intolerans. Troligen beror det på att det är just Italien vi pratar om. Här har påven, Vatikanstatens överhuvud, många gånger en viktig roll när den italienska staten ska fatta beslut. För att inte tala om påvens makt över många italienares åsikter. Medan yttrandefriheten för många i Sverige är helig och okränkbar är det i Italien, och på många andra platser i världen, religionen som i ännu högre grad är helig och okränkbar. Är det rätt att för att försvara det som är heligt för många baktala eller förödmjuka det som är heligt för andra? Är yttrandefriheten en absolut rättighet? Står den över pressetiken?

I frågan om publicering av material som kan anses stötande för en grupp religionsutövare står jag lite närmare det italienska resonemanget. Jag ser respekten för religioner som en viktig pressetisk fråga. Lars Vilks är konstnär och har inte en journalists pressetiska ansvar. Men de tidningar som väljer att publicera bilden, oavsett i vilket sammanhang det görs, har ett pressetiskt ansvar. Själv anser jag att bilder eller text som endast är till för att provocera eller håna inte borde publiceras. Om det i stället handlar om en bild eller text som kanske är kränkande men som även har ett nyttosyfte, då tycker jag att publicering kan vara på sin plats.

Jag tycker inte att Sverige ska återupprätta lagen mot hädelse, men jag anser att pressens spelregler skulle kunna innehålla en paragraf om att i största möjliga grad respektera religioner och inte förolämpa dess gudar, företrädare eller utövare ”om inte ett uppenbart allmänintresse kräver” sådan förolämpande publicering.

Har detta resonemang lett någon vart?

Efter detta resonemang blickar jag tillbaks på min inledning. Jag kan bara återigen konstatera att pressetik är ett delikat ämne. Varje publicering är ett fall för sig och journalister och ansvariga utgivare kan bara göra sitt bästa för att ge allmännyttig information och försöka orsaka så lite lidande som möjligt för de berörda. För i fråga om pressetik finns många svåra frågor men inga enkla svar.