Blogg C: När blir journalistik fiktion?

”Det är strävan att ligga så nära en sanning som möjligt som skiljer journalistik från fiktion.”

Det skriver Gunnar Nygren i sin bok Yrke på glid – om journalistrollens de-professionalisering. Jag håller med. En journalist bör sträva efter att beskriva sanningen så gott det går för att kunna kalla sitt alster journalistik.

Sanning med modifikation

Därmed inte sagt att en sann historia inte kan presenteras i en annan, mindre sann, form. Jag tror att en viktig berättelse, om till exempel kvinnomisshandel (som i fallet med Liza Marklunds bok Gömda), kan ha lättare att nå den stora publiken om den berättas som en spännande roman. För att framställa historier på detta vis är det nödvändigt att ibland avvika från det faktiska. Dels för att ingen, inte ens de inblandade själva, kan minnas exakt vad som sagts eller gjorts i varje givet ögonblick. Dels för att det ibland, av olika skäl, kan vara på sin plats att ändra berättelsen. Skälen kan vara dramaturgiska, man ändrar för att få till en bra och förståelig historia utan sidospår. Liza Marklund uppger även att hon ändrade så mycket i Gömda-berättelsen för att inte avslöja de inblandades identitet. I en artikel på Newsmill (http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/11/fakta-och-logner-om-gomda-och-asyl) förklarar hon att hon valt att publicera en dokumentärroman för att inte vara bunden till journalismens krav på objektivitet. Hon ville berätta historien bara ur den misshandlade kvinnans perspektiv.

Jag har inget emot denna typ av framställning utan tycker som sagt att den kan ha en funktion för att informera bredare skikt om en viss företeelse. Dock tycker jag det är viktigt att denna typ av litteratur inte presenteras som sann eller journalistisk. Det var det som var felet med Gömda. Undertiteln ”En sann historia” ledde läsarna att tro att allt var sant, att det var en journalistisk berättelse enbart byggd på fakta. Liza Marklund själv verkar förstå – nu i efterhand – att de borde ha skrivit att boken byggde på en sann historia, inte att det var en sann historia. Hon nämner inget om att beteckningen ”en sann historia” gör det hela mer spännande och troligen ökar försäljningssiffrorna...

Journalistik i bokform

Om en bok gör anspråk på att vara journalistisk så tycker jag att den bör följa samma sanningskrav som en nyhetsartikel eller ett reportage. Det anser jag att Björn Elmbrants bok Dansen kring guldkalven – Så förändrades Sverige av börsbubblan gör.

Boken berättar historien om IT-börsbubblan som blåstes upp på slutet av 1990-talet och sprack år 2000. Den beskriver bakomliggande orsaker, personer och yrkesgrupper som bär en del av ansvaret och hur och vem bubblan drabbade. Läsaren får även inblickar i livet på de IT-företag som hypades på börsen. Varje kapitel är som ett fristående reportage, med en avslutning som knyter an till början på nästa kapitel.

Om jag skulle välja en beteckning för denna bok och valet stod mellan journalistisk litteratur och litterär journalistik skulle jag valt det senare. Men min egen definition av boken är välskriven journalistik. Och lättillgänglig. Jag som har mycket begränsade kunskaper i ekonomi förstår de komplexa skeenden och sammanhang som beskrivs. Den lättsamma och litterära stilen bidrog till att jag fann boken intressant trots att jag inte egentligen är intresserad av ämnet.

Just detta, att ett svårbegripligt ämne presenteras i lättillgängligt format, är fördelen med denna typ av litteratur. Den ger människor som saknar fackkunskaper möjlighet att närma sig ämnet. Jag skulle varken ha köpt eller läst eller förstått en fackbok om en ekonomisk kris, men klädd i Björn Elmbrants språkdräkt kan jag både förstå och uppskatta berättelsen.

Boken är journalistiskt bra med blandade källor (listade i slutet av boken), intervjuer, citat från artiklar, böcker, föredrag och rapporter. Informationen som presenteras verkar vara väl underbyggd.

Ibland får jag dock intrycket att det är för svart och vitt. De som då hade makten över allmänhetens handlande på aktiemarknaden  (börsmäklare, analytiker, ekonomijournalister, politiker osv) framställs som manipulerande och intressestyrda eller i bästa fall bara dumma. Var det så enkelt att se tecknen som Björn Elmbrant framställer det här?

Jag tror alltså att boken uppfyller sanningskraven som finns på en journalistisk text, men jag tror inte att den beskriver hela sanningen. Även om den innehåller röster från två sidor (till exempel både från de som såg att börsen var övervärderad och de som inte gjorde det) så upplever jag inte boken som opartisk.

Detta kan vara en nackdel med detta sätt att presentera fakta. Att boken redovisar journalistiskt underbyggda resonemang och fakta gör att den upplevs som sann. Men när den, gömt mellan raderna i hela boken och mer öppet i efterordet, blir partisk och redogör för författarens åsikter så kan läsaren ledas att tolka även dessa åsikter som sanning. Det riskerar att bli en slags hjärntvätt light.

Vid sidan av sanningskravet anser jag att en journalistik bok även bör mätas mot samma etiska måttstock som andra journalistiska publiceringar. I detta avseende gjorde Dansen kring guldkalven mig besviken på två punkter. Den första har att göra med den bristande objektiviteten. Författaren låter inte de personer som kritiseras få bemöta kritiken vilket bör göras enligt pressens trettonde spelregel. När Björn Elmbrant skriver att en av IT-företagarna senare blev gayporrfilmskådespelare, får jag för mig att han bryter mot den tionde spelregeln. Enligt den bör inte personers sexuella läggning framhävas om det saknar betydelse. Här tycker jag inte det är relevant att det var just gayporr han gjorde.

Den nygamla journalistiken

Dansen kring guldkalven är ändå sammanfattningsvis ett bra exempel på journalistik i bokform. Kan den även klassa in i genren New Journalism, berättartekniken som Tom Wolfe presenterade år 1973 i sin antologi The New Journalism?

I en essä i DN (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du) sammanfattar Anders Sundelin de metoder som enligt Tom Wolf var kännetecknande för denna nya journalistik:

”Reportrarna använde sig av en scen-för-scen-teknik, ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer såsom kläder, möbler, maträtter, färger, människors utseende, smak, minspel, gester, vanor. Som andra reportrar betraktade de händelser och människor från en tredje persons utgångspunkt, den allvetande berättarens, men kunde växla perspektiv: plötsligt betraktades scenen genom ögonen på någon av de inblandade.”

I Björn Elmbrants bok kan vi finna exempel som påminner om dessa berättartekniker. Många scener känns som filmsnuttar. Ofta återfinns dessa i början av kapitlen. Till exempel inleds kapitel fyra så här: 

”Sorlet tystnade, besticken lades ned.

Det var frackmiddag på tankesmedjan American Enterprise Institute en decemberkväll 1996.

Riksbankschefen Alan Greenspan var inbjuden, skulle ta emot ett pris och hålla tal.

Alla tittade på Greenspan. Han är liten och tunnhårig, har stora glasögon och rynkad panna med dramatiskt krökta svarta ögonbryn. Greenspan utstrålar skepsis och en smula sorgsenhet, typ Woody Allen.”

I detta exempel finns också utseende och ansiktsuttryck beskrivna. Även andra av Tom Wolfs New Journalism-metoder används. Möbler och färger finns på flera ställen och hjälper till att skapa bilder även i mer seriösa berättarsammanhang: 

”Skattemyndigheterna tvingade honom att sälja lyxvåningen på Östermalm, en etta på 180 kvadratmeter med en chokladfärgad och en vaniljfärgad porslinslabrador i entrén.”

Dialoger finns återgivna här och där, även om det är vanligare med enstaka citat följda av författarens kommentarer. Perspektivväxlingar går att finna (till exempel i historien om Svante anställd på företaget Spray) men är inget utmärkande drag i Björn Elmbrants text.

Good journalism?

Utifrån Dansen från guldkalven och framför allt utifrån andra texter som mer officiellt blivit klassade som New Journalism kan jag konstatera att detta är en genre som jag uppskattar. Jan Gradvall citerar i sin artikel (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55) Marc Weingarten som definierat New Journalism som ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. En berättarteknik som i litterära ordalag och med oväntade perspektiv presenterar sanningen. För mig kan en läsupplevelse inte bli bättre.

Blogg B: Etik i medierna

Pressetik är ett delikat ämne. Hur kan tryckfriheten och yttrandefriheten avvägas mot den enskildes rätt att inte hamna i dålig dager på grund av det som skrivs om honom eller henne? Vilken är den information som är så viktig att det är värt att riskera att någon tar illa upp? Vad är det exakt som kan anses kränkande för den enskilde?

Är det som är pressetiskt här pressetiskt där?

Svenska medier har ett rättesnöre i häftet ”Spelregler för press tv radio”. Trots detta är de pressetiska frågorna mycket svåra och har inga självklara svar. Om jag hade ställt mina tre frågor om pressetik till tio svenska ansvariga utgivare skulle jag kunna få trettio olika svar. Men vissa värderingar skulle nog vara gemensamma för alla. Detta beror på att dessa utgivare alla verkar i Sverige och därmed har liknande ”moraliska utgångspunkter” som Anders R Olsson kallar det.

Jag tror därför att utgivarna i ett land med andra lagar, annan historia och annan kultur skulle svara annorlunda. De skulle också ha vissa gemensamma värderingar, men skulle kanske inte dela dem med de svenska utgivarna.

Den jämförelse jag som bor i Italien kan göra är den mellan Italien och Sverige.

Ska vi kunna läsa namnen på misstänkta i tidningen?

I Sverige är man i allmänhet försiktig med att publicera namn och bild på till exempel någon som är misstänkt för ett brott. Detta är även den hållning som pressens spelregler rekommenderar.

I Italien brukar tidningarna publicera namnen på de misstänkta direkt. Är personen i fråga dessutom misstänkt för ett spektakulärt mord tenderar tidningar och nyhetssändningar att använda för- och efternamn någon dag för att sedan gå över till att benämna den misstänkte eller misstänkta med förnamn. Ett extremt fall av denna tendens är fallet med ”zio Michele”, ”morbror Michele”. Han var först misstänkt för mordet av en femtonårig släkting. Nu är han inte längre misstänkt för mordet, men hela Italien ”känner” morbror Michele. Nyligen mördades ett äldre par brutalt i Lignano i Italien. När en kvinna häktades och erkände publicerades namn och bild på henne och hennes mordmisstänkte bror som varken gripits eller erkänt. Dagen efter var hon redan ”Lisandra” för hela italienska folket tack vare tidningarnas rubriker.

Jag känner mig i dessa fall närmare den svenska hållningen. Jag tycker inte att namnen bör publiceras förrän en dom har fallit. Jag håller alltså inte med medieforskaren Stig Hadenius som anser att svenska medier borde bli mindre strikta med namnpublicering. Riskerna med att hänga ut oskyldiga är för stora, både för dem och för deras anhöriga. Och det är varken journalisterna eller folket som ska döma och straffa brottslingar.

I fallet med mordet på Daniel Nordström är det inte namnpubliceringsfrågan utan frågan om religiös tillhörighet som diskuteras. I pressens spelregler finns en paragraf som berör detta: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Om jag vore ansvarig utgivare så skulle jag nog ha valt att följa den linje som Kvällsposten i programmet Medierna säger sig ha följt. Jag skulle skriva att en av de misstänkta hade en blogg med extrema åsikter i moralfrågor. Jag skulle ha valt att nämna detta för att det skulle kunna vara en viktig del av fallet. Alla medier verkar ha valt att berätta att det var en homosexuell man som mördades, och de har alltså tolkat att den sexuella läggningen har ”betydelse i sammanhanget” och kanske underförstått att det skulle kunna vara ett hatbrott. På samma vis skulle en av de misstänktas extrema åsikter kunna ha betydelse. Jag skulle alltså därför valt att nämna det, utan att specificera den misstänkte mannens religionstillhörighet och utan att citera från bloggen.

Kan yttrandefriheten samsas med respekten för andra religioner?

Ett pressetisk fråga som blivit aktuell på sistone är den huruvida det är rätt att ironisera över religion på ett sätt som gör att människor tar illa upp. Det som gör att debatten blossat upp igen är den Muhammedfilm som laddats upp på Youtube. Men eftersom jag här diskuterar pressetik är det mer relevant att ta upp de publiceringar av liknande slag som gjorts i tidningar. Till exempel publicerade nyligen den franska satirtidningen Charlie Hebdo fler Muhammedkarikatyrer. Och som många säkert minns publicerade Nerikes Allehanda år 2007 rondellhunden tecknad av Lars Vilks. Många muslimer känner sig kränkta och provocerade av dessa publicistiska val.

Det är intressant att även i detta fall fortsätta jämförelsen mellan Sverige och Italien och titta på hur diskussionerna kring dessa karikatyrer gått i de båda länderna.

Det verkar som diskussionen generellt, i båda länderna, gällt yttrandefrihet kontra respekt för en religion eller mer allmänt respekt för något som är heligt för någon. Både i Sverige och Italien finns det artiklar där journalister tar ställning både för och emot publicering av karikatyrer av detta slag.

Men jag tycker mig se en tendens i det svenska samhället i stort att sätta yttrandefriheten ett snäpp högre. I en artikel av Magnus Bredelius (http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/12/att-kr-nka-m-nniskors-tro-r-inhumant) finns en mening som jag tycker kan få symbolisera det svenska synsättet (återigen,” i stort”, inte varje enskild människas åsikt): ”Vi anser generellt - om än implicit - att yttrandefrihet är viktigare än varje människas rätt till okränkbarhet.”

Här i Italien däremot verkar det vara respekten för religioner och dess utövare som ”vinner” med marginell majoritet över yttrandefriheten. Till exempel har utrikesministern Giulio Terzi för några dagar sedan uttalat sig offentligt mot alla former av religiös intolerans. Troligen beror det på att det är just Italien vi pratar om. Här har påven, Vatikanstatens överhuvud, många gånger en viktig roll när den italienska staten ska fatta beslut. För att inte tala om påvens makt över många italienares åsikter. Medan yttrandefriheten för många i Sverige är helig och okränkbar är det i Italien, och på många andra platser i världen, religionen som i ännu högre grad är helig och okränkbar. Är det rätt att för att försvara det som är heligt för många baktala eller förödmjuka det som är heligt för andra? Är yttrandefriheten en absolut rättighet? Står den över pressetiken?

I frågan om publicering av material som kan anses stötande för en grupp religionsutövare står jag lite närmare det italienska resonemanget. Jag ser respekten för religioner som en viktig pressetisk fråga. Lars Vilks är konstnär och har inte en journalists pressetiska ansvar. Men de tidningar som väljer att publicera bilden, oavsett i vilket sammanhang det görs, har ett pressetiskt ansvar. Själv anser jag att bilder eller text som endast är till för att provocera eller håna inte borde publiceras. Om det i stället handlar om en bild eller text som kanske är kränkande men som även har ett nyttosyfte, då tycker jag att publicering kan vara på sin plats.

Jag tycker inte att Sverige ska återupprätta lagen mot hädelse, men jag anser att pressens spelregler skulle kunna innehålla en paragraf om att i största möjliga grad respektera religioner och inte förolämpa dess gudar, företrädare eller utövare ”om inte ett uppenbart allmänintresse kräver” sådan förolämpande publicering.

Har detta resonemang lett någon vart?

Efter detta resonemang blickar jag tillbaks på min inledning. Jag kan bara återigen konstatera att pressetik är ett delikat ämne. Varje publicering är ett fall för sig och journalister och ansvariga utgivare kan bara göra sitt bästa för att ge allmännyttig information och försöka orsaka så lite lidande som möjligt för de berörda. För i fråga om pressetik finns många svåra frågor men inga enkla svar.

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

Den 11 september 2012 finns det för svenska medier en given förstanyhet. Den här dagens nyhetsrapportering har helt dominerats av frisläppandet av journalisterna Persson och Schibbye som suttit fängslade i Etiopien. Olika medier har valt olika vinklingar och olika fokus och jag tänkte här studera några av perspektiven som getts under dagen. Allra först vill jag dock titta på nyheten rent allmänt och försöka analysera varför det är en självklarhet att denna dag toppa med just detta.

Nyheten om frisläppandet blir en given förstanyhet av flera olika anledningar. Om vi ser på den utifrån faktorerna som Björn Häger i sin bok ”Reporter. En grundbok i journalistik” sammanfattar som VINKELN (Vikt, Icke-normalt, Närhet, Konflikt, Elitpersoner, Lättbegripligt, Nytt) så kan vi säga att vi har nästan alla ingredienser i större eller mindre grad. Vi har vikt, för det är självklart viktigt att två svenska journalister som dömts till 11 års fängelse på tvivelaktiga grunder nu släpps fria. Vi har det icke-normala i meningen att det kunde förväntas att de avtjänade hela sitt straff medan frisläppandet innebär en förändring av deras tillstånd, en helomvändning. Vi har närhet för det handlar om svenska journalister, som den svenska publiken kan relatera till på flera plan. Det är alltså inte en slump att nyheten handlar om just dessa två personer bland närmare 2000 som benådades samtidigt. Vi har konflikt i meningen att vi har dramatik, att vi fruktat för deras öde men att vi nu kan slappna av, även om en uttrycklig konflikt saknas. Tvärtom är detta slutet på en konflikt (eller snarare en diskussion, en förhandling) mellan den etiopiska och den svenska staten. Vi har i vissa medier medverkan av elitpersoner som Carl Bildt, men inte i alla. Det är lättbegripligt att journalisterna blivit släppta medan det kanske skulle vara svårt att till fullo begripa de förhandlingar som lett till frisläppandet. Vissa medier hänvisar till Carl Bildts blogg där det går att läsa om det diplomatiska arbetet mot frisläppandet men i TV-sändningarna är det ingen som väljer att redovisa detta komplicerade förlopp i detalj. Häger delar in begripligheten i några underfaktorer som alla bidrar till att Persson och Schibbye klassar in som förstanyhet:

• Händelsen sker under ett kort tidsförlopp: Den 10 september meddelas att de benådats och den 11 september släpps de fria.
• Identifikation: Det finns bilder på journalisterna och även på deras oroliga och sedan lyckliga anhöriga.
• Nyheten ska rymmas inom ramen för det förväntade, handla om saker vi känner till: I nyhetssverige har det varit känt att journalisterna suttit fängslade och det är därför möjligt (och i detta fall önskvärt) att de kan bli släppta.

Den sista faktorn i Hägers uppräkning, att en nyhet ska vara just ny. Det är nytt för dagen att de verkligen blivit frisläppta och lämnat Etiopien. Varje nyhetssändning och tidning söker sedan sina egna vinklar och ”nyheter inom nyheten” för att ge sin publik en så ny nyhet som möjligt.

Efter att ha analyserat nyheten i allmänhet tänkte jag nu gå in på några av de vinklingar och fokus som har valts av några medier.

Expressens etta lägger tonvikten på elitpersonfaktorn genom att sätta huvudrubriken ”BILDTS REVANSCH” med bild på Bildt.

I Rapports huvudsändning kl 19.30 kommer ett avslöjande som enligt min mening är dagens viktigaste nyhet, en ny nyhet i nyheten om Persson och Schibbye. SVT har tagit del av bildbevis som visar att den film som använts för att sätta dit journalisterna i själva verken var ett iscensättande, en bluff. Detta är en viktig och ”saftig” nyhet av många skäl. Det är SVT:s egen nyhet, vilket höjer nyhetsvärdet enligt Häger. Även Bengt Johansson återkommer ofta i sin studie ”Vid nyhetsdesken” till värdet av att ha egna nyheter. Bildbevisen (den oklippta versionen av filmen) gör sig utmärkt i TV. Och det är, återigen enligt Johansson, viktigt att ha bra bilder.

Aktuellt ger givetvis stor plats åt SVT-nyheten om att filmen om gripandet var en bluff. Det är intressant att notera att Nyheterna i TV4 kl 22.30 däremot bara nämner detta i förbifarten, att filmen ”enligt många är iscensatt”. Jag undrar varför. Vill de inte ge credit till SVT? Är de inte säkra på att det är sant? Eller föredrog de helt enkelt att lägga fokus på annat (till exempel vad journalisterna åkt till Etiopien för att undersöka) eftersom de nu hade annat eget (om än lite mindre brännhett) material?

I alla nyhetssändningar jag sett (Rapport, Aktuellt och Nyheterna i TV4) används, bland andra grepp, det som Hernes (citerad både av Häger och Johansson) kallar personifiering, det vill säga att lyfta fram enskilda personer. I detta fall intervjuas journalisternas anhöriga.

Efter att ha gjort en detaljerad analys av den viktiga nyheten om journalisternas frisläppande tänkte jag bara kort ta upp en nyhet som är tätt förknippad med dagens datum, den 11 september. Några av de medier jag följt under dagen uppmärksammar att det gått elva år sedan terrorattackerna i USA och rapporterar från minnescermonin i New York. Det är viktigt i bemärkelsen att det som hände för elva år sedan förändrade världen. Men jag kan förstå att vissa medier valt att inte ta upp det, kanske på grund av platsbrist. Alla vet vad som hände och att det hölls en minneshögtid är inget konstigt eller oväntat.

Nyheterna i TV4 pratade dock om denna cermoni och utnyttjade bilder av Obama (elitperson) för att höja intresset. De visade även dramatiska bilder från den dag då terroristattacken skedde. Svenska Dagbladet har två sidor om 11 september elva år senare och påannonserar en av artiklarna på förstasidan. För att avslutningsvis ge en liten inblick i nyhetsbevakningen i Italien där jag bor kan jag meddela att Tg2 klockan 20.30, det statliga RAI:s andra kvällsnyhetssändning, ägnade mycket plats åt den 11 september. I ett av de tre inslagen på temat visade de vackra bilder från cermonin, med fokus på Obama och på en kvinna med italienskklingande namn som under högtiden talade till en död släkting på italienska. På detta vis blev utrikesnyheten nära för italienarna, som på denna dag inte hade en så självklar förstanyhet som svenskarna.

 

PS: Tack till pappa Mats som köpte och fotograferade SvD och Expressen så att jag kunde följa svensk papperspress på distans!